Vi hade linjer på böjda spår och så, det var riktigt roligt men svårt. Jag har en tendens till att hamna i obalans efter hindren och släppa iväg Nixon lite, och nu skulle vi vara redo för att svänga till nästa hinder redan vid landningen. 

 

Han kändes allmänt pigg och glad men hoppade inte tillräckligt bra för att vara godkänt, haha. Så jag fick ta ett spö och då blev han precis som han var förut. Det var knappt att jag kunde hålla honom, och även om det blev fel avstånd på några ställen var känslan mycket bättre än innan. Så, med andra ord blir det spö hädanefter.