Förra helgen, alltså just efter valborg, så blev Jaxon dålig. Vi vet inte varför, hur eller när det hände men han vaknade upp på fredag morgon och var jättehängig. Mamma åkte med honom till veterinären under dagen och efter noga genomsökning av honom gissade veterinären på en spricka i ett revben. Hem igen och vila i några veckor.

 

Redan dagen efter blev han sämre, man märkte verkligen att han hade ont på magen/runt ett av frambenen. Vi tänkte att det var revbenet, och när han fick ett stort lila/svart blåmärke runt hela det benet så stärktes våra misstankar om en spricka i ett revben. Men han blev bara hängigare och hängigare, och på måndagen efter helgen fick han en akut tid hos veterinären, han hade blivit jättedålig. Han reagerade varken på tilltal eller godis och han kunde knappt gå. På kvällen åkte jag och pappa och hälsade på honom och mamma i Vännäs, redan då såg jag att han verkligen inte mådde bra, han led verkligen och det gjorde så ont i hjärtat att se honom. Pussade och kramade på honom och grät fler tårar än vad jag trodde var möjligt. Mamma sov sen med honom i Vännäsby hos min mormor och morfar för att vara närmare veterinären.

 

Tidigt på morgonen fick dom åka in igen för han hade blivit ännu sämre under natten. Jag hade engelskanationella på morgonen och mamma ringde mig efter det och sa att vi skulle vara tvungna att ta bort honom. Självklart började jag gråta men jag beslöt mig för att stanna på skolan hela dagen för det skulle bli alldeles för jobbigt att följa med pappa dit. När jag sen kom hem på eftermiddagen möttes jag av mamma i dörren och jag såg direkt på henne att han var borta. Vår lilla kille, lilla lurv som inte finns mer. Älskade, älskade Jaxon, du förtjänade så mycket bättre än att behöva lida såhär. ♥ Orden räcker verkligen inte till men jag saknar dig så det gör ont.